mmmmikaela

För ett livstecken! Jag funderade mest litegrann och kände att jag måste skriva ner det någonstans. Istället för att fokusera på vad jag saknar, måste jag börja fokusera på det jag faktiskt har! Jag har tak över huvudet, mat på bordet, ett jobb att gå till, en familj som älskar mig, vänner som bryr sig och 1000 roliga minnen! Jag tänker ofta på det faktiskt. Hur mycket värre saker och ting hade kunnat vara. En tidig måndagmorgon, trött och jävlig kan jag stanna upp och tänka: det finns de som sitter i bilen på till sin första cellgiftsbehandling nu. (Eller sin 46:e, som min granne) såna tankar får mig att uppskatta livet. Samtidigt är vi alla mänskliga och det vore nog en omöjlighet att gå och vara tacksam hela tiden. Jag menar det händer samtidigt mycket skit också. Men jag kan uppskatta min egen förmåga att ändå kunna tänka såhär. Det gör mig dock till en väldigt orolig människa samtidigt då jag är så medveten om att allt hänger i en sån skör tråd och att liv kan förändras på en sekund. Jag måste vara bli bättre på att inse att livet även kan förändras till det bättre lika snabbt:) Vet inte var allt det här djupa kom ifrån men jag kände att det behövde ut. Så det var allt för idag. Dags att krypa ner i sängen. Imorgon ska jag berätta för mina kollegor hur mycket jag uppskattar dem!